Krisen i Azovhavet – farlig og vanskelig å løse

i Europa av

Konflikten mellom Ukraina og Russland ligger som en verkebyll i forholdet mellom Russland og Vesten. Den ble tilspisset i slutten av november da Russland løsnet skudd mot ukrainske båter og arresterte mannskapet. Båtene var på vei til ukrainske havner langs Azovhavet, men for å komme dit, må man passere den russiskbygde brua mellom Russland og Krim som russerne som kjent anser som en del av Russland. Mao. må man ha tillatelse fra russiske myndigheter for å seile inn i Azovhavet og følge russiske prosedyrer. En analyse av situasjonen finner vi i nedenstående artikkel fra Utrikspolitiska Institutet i Stocholm. Vi anbefaler også å lese artiklene «Danger never went away» i the Guardian og «Russia Tries to Strangle Ukraine with New Maritime Strategy» i Der Spiegel.

—————————————————————————–

Kris i Kertjsundet – konflikt med historiska förtecken
De tre ukrainska fartygen som uppbringades av den ryska flottan. Foto: Ministerrådet för Republiken Krim/Creative Commons

Kris i Kertjsundet – konflikt med historiska förtecken

FRED & KONFLIKT. Den nya bron från Krim över Kertjsundet och den ökade ryska militära närvaron runt Azovska sjön har förvärrat säkerhetsläget i området. Nu när Ryssland trappat upp konflikten med Ukraina genom att uppbringa tre ukrainska marinfartyg och gripa deras besättningar i Kertjsundet, påminner statsvetaren Per Ekman om att redan för 15 år sedan var Kreml berett att markera mot Ukraina i sundet. Då nådde man fram till en förhandlingslösning och undvek därmed en eskalering.

Publicerad: 2018-12-03

I oktober 2003 stod Ryssland och Ukraina inför ländernas svåraste kris  på många år. Turbulensen gällde den lilla ön Tuzla i Kertjsundet mellan Svarta havet och Azovska sjön. Krisen var så allvarlig att Ukrainas dåvarande president Leonid Kutjma under dramatiska former fick avbryta en längre arbetsresa i Sydamerika för att förhindra en potentiellt eskalerande konflikt länderna emellan.

De efterföljande förhandlingarna med den ryska ledningen skedde i vanlig ordning i hemlighet på högsta nivå, först via Ukrainas dåvarande premiärminister Viktor Janukovytj och därefter direkt mellan Kutjma och Rysslands president Vladimir Putin. Denna dispyt uppstod trots att Kutjma och Janukovytj ofta beskrivits som ledare med mycket nära och goda relationer till den ryska ledningen. Det var också Tuzlakrisen som ledde fram till det avtal som det hänvisas till under den nuvarande krisen i Azovska sjön, ett avtal som gav både Ukraina och Ryssland rätt att använda sjövägarna i området.

Via ön Tuzla går även den kontroversiella bro som den ryska ledningen nyligen låtit bygga för att knyta samman det annekterade Krim med det ryska fastlandet. Det är bland annat byggandet av bron och ökad rysk militär närvaro i anknytning till detta projekt som ligger till grund för att säkerhetsläget har förvärrats i området under det senaste halvåret.

kertjbronDen nybyggda bron över Kertjsundet mellan Krim och det ryska fastlandet. Foto: Natalia Garmasheva/Shutterstock

Tuzlakrisen tillhör idag historien, men det faktum att den ryska ledningen redan för 15 år sedan var beredd att markera så kraftfullt mot Ukraina i ett läge när relationerna mellan Ukraina och Ryssland var förhållandevis goda, och när många i väst fortfarande såg Ryssland som en framtida samarbetspartner, säger något om områdets betydelse för den ryska ledningen. Tuzlakrisen sätter också dagens kris i en historisk kontext. Krim och inloppet till Azovska sjön har alltsedan Sovjetunionens sammanbrott 1991 haft strategisk betydelse för bägge parter och har också skapat spänningar mellan länderna långt innan Rysslands annektering av Krim 2014.

Oavsett exakt orsak till den nuvarande krisen har Ryssland visat sig berett att använda militära maktmedel för att kontrollera det enda inloppet till den strategiskt så viktiga Azovska sjön som ligger söder om konfliktområdena i Donetsk och Luhansk. Här finns också flera viktiga ukrainska hamnstäder.

Den situation som nu uppstått är både farlig och svårlöst. Minskavtalet behandlar inte skeenden runt Krim, utan enbart områdena Donetsk och Luhansk. Detta då Ryssland ser Krim som ryskt territorium, och därför inte är intresserat av några förhandlingar om vare sig halvön eller området därikring. FN:s säkerhetsråd har diskuterat frågan, men kan inte göra något substantiellt då Ryssland kan använda sin vetorätt. Ovannämnda avtal från 2003 om reglering av sjöfarten mellan Ukraina och Ryssland är uppenbarligen också satt ur spel, åtminstone tillfälligt. Återstår gör då Normandieformatet med Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike, men även detta forum har hittills visat sig vara högst ineffektivt för att lösa konflikten.

maiupol hamnHamnen i ukrainska Mariupol vid Azovska sjön. Foto: Shutterstock

I och med den upptrappade konflikten i Kertjsundet har Ukraina sökt stöd från det internationella samfundet. I ett läge där vissa EU-länder börjat tveka om fortsatta ekonomiska sanktioner mot Ryssland kan Ukraina sannolikt inte förvänta sig utökade sanktioner mot Ryssland. Istället får Ukrainas president Petro Porosjenko hoppas på retoriskt stöd, samt en förlängning av de EU-sanktioner som redan är i bruk.

I USA har president Donald Trump länge haft en ambivalent linje gällande Ukraina. Å ena sidan har Trump gjort ett antal märkliga uttalanden om Krim och han har dessutom försökt bygga en god personlig relation med Vladimir Putin. Å andra sidan har USA sålt defensiva vapen till Ukraina, vilket Barack Obama inte gick med på under sin presidentperiod. Trump har även utsett Kurt Volker till USA:s särskilda sändebud för Ukraina och Volker driver en betydligt tuffare linje gentemot Ryssland än den Trump själv brukar ge uttryck för. Att Trump plötsligt ställde in det planerade toppmötet i Argentina mellan USA och Ryssland har åtminstone av president Porosjenko tolkats som en tydlig signal att Ukraina har USA:s stöd.

porosjenkoUkrainas president Petro Porosjenko. Foto: Shutterstock

Trots att denna typ av symbolhandlingar kan stärka Porosjenko så har han lärt sig den hårda vägen att Ukraina måste vara redo att försvara sig på egen hand, vilket är viktigt att förstå när landet nu mobiliserar. Bland ukrainska experter finns även en oro för vilka inrikespolitiska konsekvenser krisen kan få, då både president- och parlamentsval ska hållas i Ukraina under 2019.

Slutligen kvarstår faktum att Rysslands Svartahavsflotta har ett mycket stort militärt övertag över den ukrainska flottan. En eskalering av den nuvarande konflikten – antingen med avsikt eller av misstag – skulle kunna få förödande konsekvenser för såväl Ukraina som för den europeiska säkerheten.

Per Ekman
Doktorand i statsvetenskap, Uppsala universitet